Idag håller Bohusläns Hembygdsförbund sin årsstämma på Kulturhuset Skagerack. Strömstads hembygds- och museiförening är med och arrangerar eventet. Vice ordförande Mats Ekeberg riggar flaggorna utanför Kulturhuset.
Med kulturhuset Skagerack som centrum var Strömstads Hembygds-och Museiförening med och arrangerade. Redan före klockan åtta på morgonen satte hembygdsförbundets vice ordförande Mats Ekberg upp flaggorna bakom Emilie Flygare-Carlén på gräsmattan utanför Skagerack. Därinne rullade ett bildspel med såväl vyer från Strömstad som miljöer och människor i staden då och nu – mest då. En glimt av Strömstad genom åren.
Att åka på årsstämma med hembygdsförbundet är inte alls så formellt och torrt som det kan låta. Det kan innebära båttur med en smugglarkung. Man kan få följa en ensam fiskardotter som ger sig av för att vaska guld i Alaska och man kan hisna över ett stadshus byggt av magiska talförhållanden. Man kan låta sig förflyttas till järnålder och folkvandringstid och se livet i en havsvik som idag är gärden och åkrar för en inre blick. Och man kan röras till tårar av operasång. I alla fall var det något av vad deltagarna i Bohusläns Hembygdsförbunds årsstämma 2024 upplevde söndag 5 maj.
Museets nyaste utställning handlar om Strömstad som kurort – en företeelse som i mångt och mycket knöts samman av societetshuset som blivit kulturhus och där stämman nu håller till. Fotografen och kulturarbetaren Karin Björk, som var en av de drivande i husets förvandling från nedgånget före detta kurortscentrum och fashionabel dansrestaurang till kulturhus, numera hem för delar av Kulturskolan, berättade Skageracks och kulturhusföreningens historia.
Från Strömstads kommun hälsade kommunstyrelsens förste vice ordförande Marie Edvinsson Kristiansen välkommen. Hon betonade hembygdsföreningarnas betydelse som brobyggare, både mellan förgången tid och nutid och mellan generationer, men hon lyfte också fram deras betydelse för att skapa gemenskap mellan människor, en viktig faktor för både folkhälsa och livskvalitet. Ett slag för svensk fika som mellanmänskligt möte hann hon också slå – påpassligt eftersom det är ett tema i tiden som också hembygdsförbundet vill arbeta med.
Fika fanns förstås redan på programmet, fram mot eftermiddagen doftade det ljuvligt av kardemumma och vanilj från uppdukade bullar. Men innan någon fick sätta tänderna i bakverken skulle såväl formella årsmötesförhandlingar som utflykter, presentationer och föredrag hinnas med.
Nellie Brandt-Westrin som jobbar på Strömstads Museum berättade, som en bekräftelse på tanken om broar mellan generationer, om sina besök i olika skolor. Hur hon fångar elevernas intresse genom spännande historier och föremål – som dunkar för smuggelsprit (tomma) eller en sockertopp, som eleverna brukar ha svårt att gissa vad det egentligen är och knappt vill tro henne när hon förklarar.
Museet i Strömstad är överlag noga med att vända sig även till barn. ”Har barnen kul, har föräldrarna det också”, resonerar museichefen Johan Adamsson.
Bohusläns Hembygdsförbund engagerar många. Det har 28 000 medlemmar och 105 medlemsföreningar. På stämman deltog fler än 120 personer, som efter årsmötesförhandlingarna stegade till Ångbåtskajen och Vesleö för lunch på Furholmen och båttur med smugglarkungen Bremer och annat smått och gott ur värdstadens skiftande historia
Tillbaka i land tog sig en del till guidning i Stadshuset och dess märkliga historia, andra till museet och ytterligare en grupp tillbaka till Skagerack, där regissören med mera Bodil Tingsby berättade om arbetet med sin film om Hilma Wunsch Svedal.
Två procent av guldgrävarna under guldruschen i Alaska var kvinnor, berättade hon. Av dem var majoriteten i Alaska enbart sommartid, men vår Hilma från Nord Långö tillbringade flera vintrar i Alaska. Bilder på den forsande Yukonfloden illustrerar Bodils skildring av var Hilma rodde för att ta sig själv och tre irländare till guldgrävarstaden Ruby.
”Tur för irländarna att Hilma var med. Hon kunde ju ro. Hon rodde 80 mil,” säger Bodil, som gör noggrann research inför filmen.
Delar av den är förstås inspelade på Nord Långö i Strömstads skärgård, där Hilma ärvt mark och dit hon små småningom återvände och byggde upp en sagolik trädgård av snäckor, sten, cement och blommor. Med sig från Amerika hade hon fröer, men idag lär det finnas bara en enda blomma som härstammar från Hilmas Amerikapackning, även om trädgården fortfarande blommar i arrendatorn Helena Lantz händer. Men den är också hotad av bland annat frostsprängningar i murar och byggnader. Den nybildade föreningen Alaskas Vänner kämpar för att rädda den och åter ge den en plats som välkänt och välbesökt utflyktsmål.
Knappt har Bodil Tingsby tystnat så hörs nästa kvinnoröst. Nedför trappan kommer Charlotta Huldt iförd krinolin, sjungande. Hon har grundat Strömstadsoperan och vill berätta att det 23, 24 och 25 maj blir föreställningar av Trollflöjten i Strömstads fiskeauktion. Stämmodeltagarna får nu bland annat Puccini till kaffet och vaniljbullen – och det griper tag. Här syns månget tårat öga.
Nu är historiefolket hemma på olika håll i Bohuslän. Men med sig har de bitar av Strömstad – då och nu, i stort och smått.
För Strömstads Museiförening
Marita Adamsson