Det här är Emilie Flygare-Carléns bläckhorn. Ett av dem i varje fall, det vet vi med säkerhet eftersom författarinnan 1890 testamenterade det till Strömstads Museum. Flygare-Carléns testamentariska gåva innefattade bl a också ett guldarmband, sonen Edvards doktorsring och alla hennes till tyska översatta verk.
I vårt arkiv ligger även en handskriven hälsning från kung Oscar II till författarinnan.
Emilie Flygare-Carlén föddes som Emilie Smith i Strömstad 1807. Barndomshemmet var välbeställt och redan som tolvåring fick hon följa med sin pappa på fraktresor längs bohuskusten. Vid sjutton fick hon ta eget ansvar för en båt, så de miljöer som hon skildrar i sina bohusböcker är självupplevda.
Litografi av J. Cardon 1842
Hon gifte sig tidigt med stadsläkaren Axel Flygare och fick fyra barn - två överlevde spädbarnstiden - men efter mindre än tio år var hon änka. Efter en tid trolovade hon sig med juristen Jakob Reinhold Dalin och de skulle just gifta sig när han fick kallbrand i ett ben och dog - och Emilie väntade barn. En liten dotter föddes 1836 och året därpå adopterades den lilla bort till släktingar till Dalin. Samma år dog Emilies dotter Mimmi.
Märkligt nog var det strax efter dessa tragiska händelser som Emilie Flygare började skriva på allvar. Hon skrev för sin överlevnad, men med det självförtroende som fadern uppmuntrat när hon var liten är det också möjligt att hon ville förverkliga någonting som kunde bli något alldeles eget. I boken Minnen av svenskt författarliv uttrycker hon det så här: "Jag hade mognat i allvarlig mening, jag hade vistats i olika provinser och kommit i beröring med många olika samhällsklasser. Jag hade lärt mig känna och lida med andra. Jag skulle således icke fantisera ihop min bok; jag skulle taga den ur livet."
Hon blev snabbt framgångsrik och flyttade till Stockholm där hon gifte sig med Johan Gabriel Carlén. Hon skrev sju romaner på fyra år och kunde nu försörja både sig själv och sonen på sitt skrivande. Med brodern Edvard Smith i Strömstad hade hon god kontakt och det var han som uppmuntrade henne att förlägga böckerna till barndomsmiljön i Bohusläns skärgård. Hennes första skärgårdsroman blev Rosen på Tistelön, en braksuccé. Den självbiografiska Skuggspel. Tidsmålningar och ungdomsbilder (1865) - i mycket en krönika om Strömstad 1780-1850 - blev hennes sista betydande verk.
Emilie blev änka 1875 och överlevde även alla sina barn. Hon dog 1892, 85 år gammal, och var då ruinerad efter en felslagen spekulation. Med flera romaner som är direkt beundransvärda i uppbyggnad, ämnesval, personskildring och stil förtjänar Emilie Flygare-Carlén sin plats i litteraturhistorien. Vid den här tiden, mitten av 1800-talet, var hon i sitt val av ämne och miljö, i sin framsynthet och moraliska hållning en sann pionjär. Hon skrev om det landskap, de verksamheter och den samhällsställning som hon själv var väl förtrogen med.
Berättelser om Bohusläns fattiga befolkning hörde inte till vanligheterna på 1840-talet och hon skildrade denna miljö initierat och naturligt. Läsarna tyckte att det var näst intill exotiskt och helt annorlunda än den litteratur som de brukade möta. Det var vid den här tiden som romanläsandet tog fart, och läsarna var i stor utsträckning kvinnor. Ofta ägnade man sig åt högläsning, och då var förstås Emilie med sin förmåga att skapa spänning en idealisk författare.
Emilie Flygare-Carlén var en författare med bestämda åsikter, men budskapet i böckerna blir aldrig viktigare än själva berättelsen. Hon ville t ex införa näringsfrihet och allmän folkskola och hon ogillade dödsstraffet. Både i sitt liv och i sina romaner visar hon att hon var vad vi i dag skulle kalla en feminist. Men hon agiterade inte utan vävde in sina hjärtefrågor i berättelserna. Hjältarna och hjältinnorna är vanligt, ofta fattigt, folk med lagom rena samveten. De är, kort sagt, levande människor. 1991 bildades Emilie Flygare-Carlén Sällskapet. Det har som syfte "att i vår tid levandegöra Emilie Flygare-Carléns författarskap".